Beviset i studentmössan

Idag promenerade jag till jobbet trots kinder som brände av kyla. Jag ångrade mig halvvägs men var för stolt för att kapitulera och ta bussen. När jag gick förbi min gamla gymnasieskola så fick jag ett infall att korsa skolgården och gå in genom portarna. Det var en skakande upplevelse. Egentligen är det inget annat än en stor ful betongbyggnad, men ändå rymmer den så mycket minnen. Jag tänkte ”jag är inte rädd för dig längre, du kan inte komma åt mig”. Ändå var jag livrädd att stöta på någon gammal lärare eller att bli ”upptäckt”. I alla elever som strömmade ut över skolgården för lunchrast, såg jag mina gamla klasskompisar. Jag såg ett gäng killar som ”skojslogs” och brölade. En kille blev fasthållen medan en annan kille boxade honom i magen, och killen som blev slagen var tvungen att skratta för att visa att han inte brydde sig. Jag sänkte blicken och skyndade därifrån.

Jag blev inte mobbad. Jag hade alltid någon att äta lunch med. Jag hade en pojkvän. Jag var ganska snygg. Jag hade medelmåttiga betyg. Jag vantrivdes inte på något sätt.

Men ändå. Gymnasiet var tre år som jag nästan inte minns. En längtan bort. Trötthet. Liksom i många andra sammanhang i livet stod jag alltid lite utanför. Alla mina vänner gick i skolor inne i stan. Jag satte mig själv utanför klassen eftersom jag intalade mig själv att jag inte brydde mig om dem. Sanningen var nog att jag var rädd för att bli avvisad. I min studentmössa kom beviset. Svart på vitt. Mina klasskompisar kände mig inte. ”Ha en fin sommar!” och ”Tack för de här åren, du är en grym tjej” var de artiga meningarna som de andra tjejerna skrev i bläck i mössans innerfoder. Alla var snälla, men ingen kände mig. Inga roliga eller snuskiga skämt, inga tårdrypande avsked. Bara tack och hej.

20140114-130051.jpg

3 svar på ”Beviset i studentmössan”

  1. Ibland blir jag nästan rädd när jag läser din blogg, Det är så mycket känslor och tankar som jag har och har haft som du skriver om. Att jag ibland undrar om det är jag själv som skrivit det!? 🙂

  2. Oj vad jag känner igen mig!!!!!!!!!! Men ibland tror jag att det har satt spår i mig eller att det på något sätt bevisar att jag är typ socialt handikappad. Men gymnasiet är verkligen en speciell tid, jag saknader inte alls!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *