Min tid med Maskrosbarn

Jag har inte skrivit så mycket om mitt nuvarande coach-uppdrag på organisationen Maskrosbarn. För er läsare som är lite nyare kan jag berätta om min historia inom Maskrosbarn: Jag är barndomsvän med Therese Eriksson, grundare till hela organisationen, och därför blev det naturligt att jag hjälpte till och jobbade när hon drog igång det första lägret på Barnens ö i Stockholm för flera år sen. Organisationen vänder sig till barn och ungdomar som har föräldrar som dricker för mycket eller lider av psykisk ohälsa. Den står på flera ben; bland annat med föreläsningar, chattverksamhet med volontärer, coachsamtal, stödgrupper och läger. Tanken är att alla som jobbar på Maskrosbarn ska ha samma erfarenheter som barnen för att bättre kunna relatera. Vi ska visa att ”kan jag så kan du”. I mitt fall har jag inte exakt den problematiken, men som jag skrivit lite om förut var min uppväxt allt annat är lugn och mysig. En våldsam pappa, en kuvad mamma, två systrar som mådde dåligt och jag, en utåtagerande tonåring som inte ville bo hemma mitt i allt detta. Bråk och skrik och hårda ord varenda dag. Så visst kan jag ändå relatera. Jag tycker att Maskrosbarn är helt fantastiska och jag har med egna ögon sett hur dem har förändrat livet för många ungdomar. De kämpar verkligen för barns rättigheter och slåss mot myndigheter och fördomar. Jag tror att jag sammanlagt jobbade på minst sex läger (dåligt minne här..) och det var läger både ute på deras egna gård i Hälsingland,i Umeå och i Stockholm.

Samtidigt extrajobbade jag också med chatten och lite annat. Mycket ideellt jobb. Att jobba på läger så bland det härligaste som finns. Gemenskapen går absolut inte att beskriva. Man blir en familj och man gråter och skrattar tillsammans. På Maskrosbarns läger rörs verkligen alla känslor upp och en stor del av tiden går ut på att just prata om det som är jobbigt i så kallade ”arbetsgrupper”. Som ledare förväntas du vara väldigt stark och självklart alltid professionell. Man ska vara ”klar med sig själv” som det heter. Detta var något jag själv sa under de rekryteringsintervjuer jag höll.

När jag började på Maskrosbarn hade jag ännu inte drabbats av panikångest. Jag tyckte heller inte att det var jobbigt att sova borta eller resa. På lägret utsattes jag för extremt pressade situationer (som jag nu i efterhand knappt kan förstå, men när du är mitt i det så blir det normalt). Till exempel att hålla om ungdomar som skakar i panikångestattack. Att genomgå ett polisförhör efter att uppgifter om incest framkommit i en flickas hem. Att sitta uppe och planera på nätterna, knappt sova något och sedan jobba 12 timmarspass med massor av förväntad energi. Att under 2 veckor i streck trösta, kramas, finnas där, höra fruktansvärda berättelser och vara stark hela tiden.

Jag märkte inte när det kom smygande. Det började som ett kliande i halsen som utvecklades till andningssvårigheter under en ledarutbildning. Jag åkte till akuten, fick en karta lugnande piller och blev hemskickad. Trots att jag träffat så många ungdomar med ångest kunde jag inte koppla det till mig själv. Jag var säker på att jag var sjuk eller allergisk mot något. Varje gång jag skulle iväg så kom kliet i halsen tillbaka, liksom andningssvårigheterna. Jag löste det genom att halsa receptbelagd slemlösande hostmedicin. Min hypokondri började snurra. Hur lång tid skulle det ta för en ambulans att hinna fram till gården om jag slutade andas?

Jag ville vara duktig. Jag hade tackat ja till att jobba en hel sommar. Hyrt ut lägenheten och förberett mig för att jobba tre lägerperioder på raken, 14 dagar styck. När sommaren kom mådde jag uselt. Jag var tvungen att dra mig ur en av perioderna och kände mig som världens sämsta kollega som satte de andra i skiten och inte genomförde det jag hade lovat. Trots fantastiskt sommarväder, underbara ungdomar, härlig miljö och de finaste jobbkompisarna – hade ångesten slagit sina klor i mig. Jag kände mig som en hycklare. Hur kunde jag prata om vikten av att må bra, när jag själv inte gjorde det? Hur kunde jag vara en förebild när jag hade så många tvivel?

Det blev mitt sista läger. Länge, länge kunde jag knappt titta på bilder från tiden med Maskrosbarn eller läsa alla fina dikter och brev som ungdomarna skrivit utan att ögonen fylldes med tårar. Jag längtade tillbaka men förmådde mig inte att ha tätare kontakt med någon av barnen, eller knappt de andra ledarna. Jag skämdes. Inbillade mig att alla tyckte att jag var svag. Att ungdomarna kände sig svikna.

Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Maskrosbarn har flyttat och bytt lokal, bytt anställda, nya barn har kommit och gått, organisationen har växt och utvecklats.

När jag för några månader sedan fick frågan om att vara kontaktperson till en tonårstjej på Värmdö tvekade jag länge. Tänk om jag inte skulle klara det? Tänk om jag skulle svika igen? Men jag tänkte att det var andra förutsättningar den här gången. Jag har lärt mig att sätta gränser. Det visade sig att tonårstjejen även hade en syster och att enda chansen att hon ville vara med var om hon fick ha sin syster med sig. Så plötsligt var jag kontaktperson åt inte bara en, utan två fantastiska tjejer. Det har gått tre månader nu. Visst har jag känt mig otillräcklig. Visst har jag känt panik över att slukas in i samma hål som tidigare. En instinkt är att fly när det känns jobbigt. Men den här gången ska jag stanna kvar. Vi träffas varje vecka och pratar om det som är viktigt och de är så kloka.

Att arbeta med ungdomar är helt fantastiskt. Jag önskar att jag kunde ge mer av mig själv. Men det här får räcka nu. Ibland måste man vara lite egoistisk, för att få kraft att senare finnas där för andra.

images w1

4 svar på ”Min tid med Maskrosbarn”

  1. Jag tycker verkligen att du är en förebild som tar upp sånt här, det är ju inte så många som göra det. Berättar att de mått dåligt och sånt. Du ska veta att det verkligen har hjälpt mig må bättre, att du skriver så ärligt. Jag får liksom hopp av det, att någon som har lyckats ändå mått dåligt, tvekat på sig själv och haft det jobbigt. Det är så lätt att få bilden av att alla som har lyckats bara är sådär glada och lyckade, jämt. Men man kan inte alltid vara stark, så är det bara och alla är ju bara människor med känslor. Jag förstår verkligen att det blev jobbigt tillslut, samtidigt känslan av svek… Det måste ha varit otroligt svårt!

    Jag skulle gärna vilja jobba på maskrosbarns läger när jag blir äldre men ja, det är klart att man tvekar på om man skulle klara av det. Det är som du skriver, trots att glädjen ändå finns väldigt jobbigt att höra om barn/ungdomar som mår dåligt, man måste nog vara otroligt stark för att klara av det och kunna vara ett stöd. Modigt av dig att ge dig in i det igen, du är säkert världens bästa stöd för tjejerna skulle jag tro!

    1. :,) tack. Och vad roligt att höra att jag inspirerat någon. Kämpa på och lycka till med det du drömmer om att göra!!

  2. Jag följer din blogg slaviskt- du är ärlig, bra och inspirerande. Du vagar visa sa manga olika sidor av dig, bara det faktumet att du vagade erkänna att du och G hade haft det kämpigt är sa oerhört stark av dig!!

    Och tack sa mycket för det här inlägget, jag kände igen mig sa mycket. Mina panikattacker började i 2012. I början sa trodde jag ocksa att det var en allergisk reaktiont. Jag försöker att inte skämmas för attackerna och det är faktist tack vare människor som dig som det är lättare för mig att acceptera det: Jag har panikangest.

    Keep up the good work 🙂
    Puss!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *