Terapi i kyrkan

Hej! Jag har varit dålig på att skriva idag men det är för att jag inte har så värst mycket att berätta från min extremt osexiga och ospännande vardag just nu. Suttit instängd och jobbat mest hela dagen med undantag från en timmes promenad. Men så kom jag på en sak som jag helt glömt att berätta om. I julas var jag på en julkonsert i en kyrka och kände hur harmonisk jag kände mig efteråt. Att kyrkan står för mycket gott och fint socialt arbete och att det är en av få platser där i alla fall jag känner både ett lugn och en slags vördnadsfull respekt. Jag är inte religiös alls, men jag funderar mycket på existentiella frågor. Det kanske är motsägelsefullt eller rent av respektlöst att vilja vistas i en kyrka, när man inte tror på Gud – men jag ser det inte så. Jag väljer att ta till mig kristendomen och judendomens budskap om kärlek, människors lika värde, och att man ska hjälpa dem man kan. Jag tror också på kraften i meditation och bön – även om den inte handlar om Gud, utan att man kan vända blicken inåt i sig själv och hitta svar. ( Man får försöka förtränga det där med homofobi och kvinnoförtryck….)

Så för att göra en kort historia lång (min specialité ;)) så kikade jag in på hemsidan över kyrkan här i Årsta. (Ja, jag gick alltså inte ens de 100 meterna dit utan jag gick in på hemsidan – barn av min tid..) Och jag upptäckte att de hade så många fina aktiviteter där som jag verkligen ville testa, men som jag kanske inte vågar… Både meditation och något de kallar för ”sinnesrobön”. Kanske vågar mig dit med en vän..? Men det som gjorde mig allra mest nyfiken vara att de utlyste folk som ville börja i KBT- terapi. En kvinna som arbetar som terapeut och som vidareutbildar sig just nu till just kbt-terapeut och som sitter i kyrkans lokaler. Detta är alltså en del i hennes utbildning och också därför priset var väldigt billigt. Jag slängde iväg ett mejl att jag var intresserad och fick svar direkt att jag var välkommen. Ska dit på torsdag.

Jag känner mig verkligen redo att ta tag i det sista av min ångest och framför allt sen jag började med mina SSRI. Nu har jag ju både ork, lust och vilja att förändra. Jag tycker att terapi är en fantastisk lyx som alla som har råd med borde unna sig någon gång i livet. Det enda jag tycker är lite drygt är väl just formen KBT – eftersom jag redan gått på det på vårdcentralen, men inte riktigt gillade konceptet av att föra diagram på allt. Det var så kliniskt och jag kände mig som en försöksråtta som det var något fel på eftersom jag inte blev bättre. Och terapeuten suckade och sa att det var för att jag inte gjorde mina läxor ordentligt. Haha.

Nä men jag ska verkligen ge det här en ärlig chans. Friskt vågat hälften vunnet. Tror egentligen att terapiformen är lite skitsamma, utan att det viktigaste är att personkemin stämmer. Men vad tror ni, det här kan väl bli bra ändå?images (4)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *